Ibland är det svårt för en förbipasserande privatperson som blir vittne till en specifik händelse att ingripa när det är en hund eller katt som far illa. Alla människor behöver helt enkelt bli bättre på att visa sitt civilkurage. När ett djur far illa i sin dagliga vård förbättras inte djurets levnadsvillkor för att någon enbart ser situationen och lider med det i tysthet. Hunden eller katten blir heller inte hjälpt av att man diskuterar det man har sett med en granne, god vän eller arbetskamrat eller skriver inlägg om det på ett onlineforum på internet. Man väcker möjligen känslor, tankar och formar åsikter hos bekanta, men den som faktiskt kan bidra konkret till att djuret får det bättre, det är just Du. Som djurvän är det en moralisk skyldighet att reagera genom att på ett konstruktivt sätt försöka bidra till en förändring. Om man ser eller får kännedom om något som orsakar ett djur psykiskt eller fysiskt lidande är det ett tyst samtycke att låta det passera obemärkt och "hoppas på att någon gör något". Denna någon kan egentligen vara vem som helst, och ingenting hindrar att den som sätter bollen i rullning är Du.

Viktigt i sammanhanget är att väldigt många människor har pågående situationer framför sig, men att det ligger i människans natur att se lite åt sidan när det berör personer som man är bekant, släkt med eller har någon form av relation till. Om man försöker att lägga sina egna känslor åt sidan och se på situationen utifrån en tredje part och på ett objektivt sätt fundera ut en lösning förblir man inte bara människovän, utan även djurvän. Det är även vanligt att man blir rädd för att bli inblandad då djurägaren ger ett sådant intryck att man är rädd för följderna av agerandet. När man diskuterar hurvida man ska anmäla eller inte med någon som personligen inte är engagerad i situationen blir rådet ofta att man "inte ska lägga sig i".

Det är ofta enklare att agera och framför allt reagera när djuret som man upplever far illa tillhör en främmande person. Man har inte samma anknytning till personen och kan därför uttrycka sitt missnöje friare. Tyvärr brukar många direkta djurskyddsärenden få pågå under lång tid då det är vanligt att de som känner till de faktiska förhållandena förblir passiva. Den vanligaste orsaken därtill är att vanvård, missförhållanden eller rent djurplågeri ofta inte härstammar från en människas ondska, utan ofta är en reaktion på något som är fel i dennes känsloliv eller vardag. Skilsmässa, separationer, arbetslöshet, alkoholmissbruk, dålig ekonomi, psykisk sjukdom är vanliga faktorer som i slutänden kan leda till att djur indirekt far illa. Men det är ur djurets synvinkel inte en giltig anledning till att försummelse eller missbruk i någon grad ska behöva fortgå. Om man är stark nog att bortse ifrån anledningen till att djuret far illa och inte låter hänsynen till djurägaren stå i vägen för viljan att förbättra situationen är mycket vunnet.

Låt inte omtanken av den enskilda människan leda till försämrade levnadsvillkor för ett djur. När djurägaren oavsett anledning brister i vård eller tillsyn eller avsiktligt tillfogar djuret skada behöver de hjälp. Det finns en hel del instanser som kan hjälpa människor, emedan djurägaren själv bör vara kapabel att ansvara för sitt djur. Djuren är så utsatta i människans vård.

Djurskyddsmyndigheten har det centrala tillsynsansvaret för djurskyddet i hela Sverige. Om man misstänker att ett djur far illa ska man helst vända sig direkt till djurskyddsinspektören i den kommun det gäller. Inspektören hittar du på kommunens Miljö och hälsoskyddskontor. Telefonnummer och ev telefontider hittar du oftast på din kommuns hemsida. Man kan ringa kommunens växel och be att få tala med person som är ansvarig för djurskyddsfrågor. När det gäller en kennel ansluten till Svenska Kennelklubben har de även ofta utbildade kennelkonsulenter som bör informeras om missförhållanden. I samband med anmälan till Miljö och hälsa är det önskvärt att man även gör en polisanmälan.

Om man exempelvis blir vittne till en misshandel av ett djur kan det dock krävas att du kontaktar Polisen direkt. Detta för att eventuella skador kan bli svåra att bevisa utan ett veterinärintyg som stödjer anmälan. Med dagens resurser kan man dock inte alltid förlita sig till att Polisen har tid att komma till platsen. Polisen är skyldig att ta upp varje anmälan. Att anmälan skall tas upp medför givetvis inte någon ovillkorlig skyldighet att inleda en förundersökning. En anonym anmälan till polismyndigheten får inte leda till några tvångsåtgärder såsom ex husrannsakan eller beslag. Däremot äger polisen rätt och skyldighet att på tillsynsmyndighetens begäran bistå med sk handräckning. Detta oberoende av om anmälan till djurskyddsmyndigheten om vanvård eller andra missförhållanden gjorts av en anonym anmälare.

Innan man gör en anmälan som leder till en inspektion finns det några saker som är bra att fundera på innan.

Inspektioner hos privatpersoner sker i regel som oplanerade besök efter en anmälan från allmänheten om misstänkt brott mot djurskyddslagen. Ju snabbare besöket sker efter anmälan desto bättre. Tänk på att det är sällan en kommun har obegränsat med personal eller resurser för att alltid agera med en blixtsnabb utryckning. Politikernas beslut och besparingsåtgärder sätter en ekonomisk press på de personer som ansvarar för budgeten. För kommunen kostar besöken av en utskickad djurskyddsinspektör runt 700 kronor per timme. Det ger en administrativ ram till djurskyddsarbetet för varje enskild kommun.

En anmälan behandlas genom att djurskyddsinspektören får i uppdrag att göra en oanmäld inspektion för att se om anmälan är befogad. Djurskyddsinspektören ger berörd djurägare information om vad djurskyddsbestämmelserna kräver och vad som ev behöver åtgärdas för att djurhållningen ska förbättras. Om djurägaren inte följer råden eller om man misstänker att ingen rättning kommer att efterlevas kan denne föreläggas att sköta sina djur i enlighet med djurskyddsbestämmelserna eller t.ex. förbjudas ha djur på särskild plats.

Vid mycket allvarliga fall kan miljö- och hälsonämnden besluta om att djuret/djuren skall tas omhand av djurskyddsskäl. Beslutet meddelas då Länsstyrelsen. På Länsstyrelsen arbetar en eller fler länsveterinärer med frågor som rör djur och djurskydd. De hjälper till att samordna djurskyddsinspektörernas arbete och fungerar som experter i frågor som rör djurskydd. I vissa fall gör de även enskilda besök på fältet. Länsstyrelsen har det övergripande ansvaret för djurskyddet i länet.

Det är länsstyrelsen som meddelar djurförbud enligt DL 29 §, avgör huruvida ett djur skall omhändertas enligt DL 31 § samt fastställer samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden enligt DL 32 §. Länsstyrelsen kan även göra egna inspektioner om den finner det nödvändigt.
I allvarliga fall riskerar djurhållaren att åtalas för djurplågeri enligt brottsbalken alternativt brott mot djurskyddslagen. Länsstyrelsen tar ställning till om beslutet ska fortsätta gälla samt i så fall också bestämma vad som skall hända med djuret t.ex. om det ska säljas eller avlivas.

Det finns några olika vanliga kriterier som utgör grund för ett omhändertagande av ett djur på laglig väg:

o Att djuret otillbörligt utsätts för lidande och detta inte rättas till efter tillsägelse av tillsynsmyndigheten.

o Att ett beslut som meddelats enligt 26 § (föreläggande och förbud) inte följs och att beslutet är av väsentlig betydelse ur djurskyddssynpunkt.

o Att ett beslut som meddelats enligt 29 § (förbud att ha hand om djur) inte följs.

o Att den som har djurets i sin vård har dömts för djurplågeri enligt 16 kap. 13 § Brb.

o Att den som har djurets i sin vård vid upprepade tillfällen dömts för brott mot djurplågeri eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen eller vid upprepade tillfällen varit föremål för beslut enligt 26 §.