"Hjälp oss med en slant. Vi är hemlösa" löd den klumpigt handskrivna texten på den bruna pappkartongen. Alla såg de hemlösa. Snabbt läste de förbipasserande människorna orden och tittade nyfiket ned i den bruna lådan, liksom för att se om dagens skörd hade varit givande. Lådans innehavare satt trött ihopsjunken mot livsmedelsaffärens glasvägg. Bredvid sig hade han en modern blå ryggsäck av friluftsmodell, kanske ingav den ett felaktigt intryck av välbestånd för ingen ville lägga några slantar i hans låda. Diskussionerna om de hemlösa är stora. Många är åsikterna och kommentarerna, men få är de som vill göra något för att hjälpa dem. De flesta vill förflytta dem, få undan dem då de är obekväma att se på.

"Och det vet ju alla att man inte behöver tigga i Sverige" "Pengarna går säkert till knark och öl" "Det har man ju läst om, att "de där" tjänar flera tusen om dagen på att tigga i tunnelbanan. "Och det tänker då inte jag bidra till" "Om de söker hjälp så kommer de säkert att få det." "De är väl soc problem, inte mitt."

Jag kunde läsa de förbipasserandes tankar högt.

Ja, mannen såg inte ut som samhällets mest förtroendeingivande man. Han frångav sig en känsla av sådan livströtthet, uppgivenhet och ensamhet att jag kände hur min egen livsglädje dämpades. Jag såg honom dock inte som mer annorlunda än någon annan och kunde lika väl känna empati för honom som för en annan främling. Han var på samhällets botten och gjorde ingenting för att dölja det. Krökt i ryggen satt han där. Uppriktigt berättade han tyst för världen omkring sig att han var utblottad, men få var intresserade.

"Det är väl hans eget fel, han får väl ta sig i kragen och bli som folk."

Bredvid mannen låg en vän. Hans enda trogna vän låg ihoprullad, säkerligen också hungrig, men vek inte från hans sida. Vännen sov den utmattades sömn och blev också beskådad av de begapande människorna. Ja, folk stirrade. De tog in misären i smyg, rädda för att bli uppmärksammade och möta mannens blick och på så sätt få en ljudlös kontakt.

Jag var kluven. Med en socialchef till pappa hade min uppväxt kantats av att se knäckta människor bli rakryggade och få nya liv. När jag var barn följde jag med till IOGT-lokalen och spelade pingis med alkisarna och många var turerna när jag var sällskap i bilen åt pappa som hämtade problemfyllda klienter som åkte till eller från en tid på behandlingshem. En del var alltid skrynkliga i kläderna och luktade inrökt, andra hade en omisskännlig doft av öl i andedräkten. Ibland kom det ett litet barn mitt i natten och vi var jourfamilj. Andra klienter följde vi med till andrahandsaffärerna för att införskaffa nytt möblemang, en ny lägenhet, en ny chans. För mig var dessa människor inte mer speciella än andra. Tvärtom har de nog format mig och gett mig sedan ung ålder en respekt och empati för utsattheten som få ungdomar har idag.

Jag har aldrig någonsin varit rädd för dem. Inte heller äcklad. Tvärtom har de ofta mycket mer att säga om livet och människorna än de som aldrig vågar se. Dessa samhällets olycksbarn har format mig, för trots deras egen utsatta belägenhet var de alltid måna om att min framtid skulle bli helt annorlunda än deras. Hur dåligt de än mådde själva tog de sig tid att nå mig och på ett lättfattligt sätt förklara att jag skulle välja en annan livsväg och undvika fallgroparna. Jag har aldrig rökt en cigarett, något som är ovanligt för en 28-årig stockholmska. Förklaringen är helt enkelt att jag såg och kände vad missbruk kunde leda till, och missbrukarna själva fick mig att lova att aldrig börja. Min pappas hjälp och engagemang fick dem lojala och beskyddande mot mig, även under rusets inverkan.

Därför var jag nu kluven. Ville jag omhänderta djuret för att skydda det från sin ägare eller ville jag hjälpa dem bägge till en annan framtid? Jag har alltid arbetat ideellt i någon form. Med hemlösa, äldre och hemlösa djur. Jag tycker inte att djur hör hemma i misär. En ägare som under påverkan av droger, fattigdom eller narkotika är som ett hjälplöst barn och kan inte ta ansvar för sitt eget liv. Hur ska man då kunna ta hand om ett djur som inte själv kan föra sin talan? Samtidigt vet jag sedan jag bodde mitt på Stureplan i Stockholm att de som är som mest utsatta har ofta mycket att ge, men bara ingen som kan ta emot. En smutsig och egen individ är det ingen som vill krama. Människorna skyr nämligen den som ser, beter, luktar eller gör något annorlunda. Det är som om de trodde att det smittade, att misär och kaos i tillvaron är något som sprids med fattigdomen.

Jag såg den hemlöse sitta mot livsmedelsbutikens välpolerade skyltfönster. Jag ville inte att hans hund skulle behöva leva det liv den levde, men samtidigt kunde jag inte döma. Vem var jag som inte ens frågade hur han hamnat i sin hopplösa situation? Vem vet, han kanske levt tillsammans med sin hund och levt ett helt naturligt liv för fem år sedan? Hunden var kanske allt han hade kvar, den ende som fortfarande stod vid hans sida. Eller så hade han lånat den av en kompis för att väcka medlidande och få enkronorna att ramla ned i kartongen? Det sista ville jag inte tro. Kanske är jag alltför naiv, men jag ville tro att denna man någon gång skulle få träda tillbaka in i samhället och leva bland de andra igen.

Om mannen mot all förmodan med lagens hjälp skulle bli fråntagen sin hund skulle den förmodligen bli ersatt inom kort, vilket skulle innebära att inte bara ett djur, utan två skulle få leva den hemlöses liv under sin levnad. Och jag visste, sedan tidigare engagemang med hemlösa människor hur svårt det var att hjälpa en enskild person med hela nätet runt omkring, hela livet från att vara hemlös till en person med fristad.
Jag, som försökt att föra både hemlösas och djurs talan kände hur modet för ett ögonblick övergav mig. Jag konfronterades med båda sakerna på en gång, och sorgen var mig övermäktig.

En gång frågade jag en veterinär i Grekland hur det kom sig att grekerna själva inte tycktes se alla hemlösa djur? En del av hans svar var en berättelse om hur han själv under ett besök i London istället blivit bestört över alla hemlösa människor som satt i klungor på gatan och hur engelsmännen som var sådana ivriga förespråkare för djurens rättigheter tillät sin egen befolkning att leva under dessa förhållanden. Precis som jag kan känna, att alla människor borde kunna ta en liten del av ansvaret som vilar på oss alla, vet jag att det är orimligt. Det som berör mig ser någon annan som en naturlig del av gatubilden. Men för mig är det inte naturligt att se varken hemlösa människor eller djur. Men det mest onaturliga och upprörande det är att se hur alla bara accepterar och går förbi.

För mig är det inte av betydelse vari orsaken ligger till att någon befinns utblottad eller utkastad. Det finns inget som heter "skylla sig själv" när det gäller att behöva omvärldens hjälp och stöd. För hur många är inte beredda att hjälpa de som "förtjänar" hjälp, men nonchalerar de som gått bortom den sfär som kunde avgjort om de gjort sig förtjänta av hjälpen eller inte. Det finns ingen anledning till att döma någon på den korta sekund du ser dem innan du gått förbi.

Jag har inte gjort mycket. Jag har bara reagerat. Denna man, denna hund har nu gnagt i mitt medvetande i över en vecka, och jag ångrar att jag inte återvände till hans hopplösa gestalt och gav honom en gnista hopp för framtiden. Jag tänkte nämligen göra det. Men jag var inte bättre än någon annan. Jag gick därifrån utan att ha gett mig tillkänna.

Jerome K. Jerome sade en gång detta:

"Han är väldigt obetänksam, hunden. Han tar sig aldrig för att fråga om du har rätt eller fel, intresserar sig inte för om du är på väg uppför eller nedför livets stege, frågar aldrig om du är rik eller fattig, dum eller klok, syndare eller helgon. Du är hans kompis. Det räcker för honom..."