Den hemlöse och hunden

Den hemlöse och hunden. De satt där till allmän beskådan. Mitt på Drottninggatan centralt i Stockholm satt de där, lutade mot varandra. En trasig jackärm låg valhänt om hundens hals. Halsen som var lite sträv, något smutsig, prydd med ett brunt vanligt skinnhalsband. Paret levde i nuet. De fanns där i sin egen värld. Dit bara andra hemlösa fick tillträde. De levde i ett slags utanförskap där omvärldens blickar uttryckte förfäran, avsky och vämjelse.

Hunden var inte mager. Han for inte illa. Hunden älskade sin husse och slickade honom tillgivet i ansiktet när alla människor frös honom ute. Det syntes spår av att de hade delat på en hamburgare, och i kartongen hade hunden vatten.

Jag såg det positiva i den här hundens tillvaro. Detta för att jag kände hunden. Jag hade blivit vän med hans husse. Tack vare att jag kunnat bidra med gratis hundfoder under en ganska lång tid hade jag och hundens husse uppnått ett samförstånd. Vi hade ett gemensamt intresse: hans hund. Därför dömde jag honom inte, jag gav honom inga pekpinnar. Jag serverade inga moralkakor, inte ens de dagar då mannens andedräkt var unken som ett bevis på gårdagens äventyr. Eller efter en kall natt då man som uteliggare blir stärkt av hembränt.

Första gången jag träffade på mannen och hans hund, det var när de satt på Stureplan. Hunden var lös och genom knappt synliga gester fick han hunden till att sätta sig bredvid honom och sitta stilla. Det fanns ett samförstånd dem emellan. En jättesnäll hund, och en jättesnäll husse. Fast de flesta gick ändå omvägar för mannens kläder var fläckiga och slitna, han hade några tillhörigheter i trasiga plastpåsar, och därför kunde omvärlden anta att hans hund kunde vara farlig.

Det var en bister vinterdag och jag hade satt mig ned på huk bredvid dem och ställt den frågan som andra tänkte inom sig: "Har du hunden med dig för att få sympati och öka mynten i skålen?" Jag tittade honom direkt in i ögonen samtidigt som jag kramade om hundens hals och lät honom slicka mig i ansiktet. Istället för att svara på frågan frågade han mig om jag frös. Innan jag hann svara sträckte han ned handen i en av sina påsar och räckte mig ett par lovikavantar som lån. Jag hade gått på stan utan handskar och händerna var svagt lila. Och det hade den snälle hemlöse mannen sett.

Efter vårt första möte blev vi vänner. Ett omaka par kan tyckas. Men varje gång jag kom med foder småpratade vi en lång stund. Ibland hade jag med mig hembakt bröd, och sällan har någon uppskattat mina skapelser och berömt smaken som min hemlöse vän.

Om du bor i Stockholm har du kanske någon gång passerat min hemlöse vän. Du kan ha dömt ut honom och hans hundägandeskap. Men han gör sitt allra bästa. Och hans hund älskar honom. Vi två har kommit varandra så nära att han med ansiktet förvridet av gråt har berättat sin levnadshistoria. Hans hund är hans bundsförvant, hans bästa vän, det han har kvar att leva för.

Prata med honom nästa gång. Du kommer att bli överraskad.

Tack vare Masterfood och Unipet fick Hittehund foder som vi delade ut till obemedlade med stor hjälp av Situation Stockholm. Vi delade ut över 500 kg foder! Nu i början på juni fick vi en ny leverans så att vårt projekt kan fortgå. Om du vill hjälpa till som volontär i det projektet kan du gärna kontakta oss.