När både djur och ägare behöver vård

Lördag eftermiddag: Det svåraste var inte stanken ifrån den fallfärdiga stugan, det var inte heller att få se den unga, smutsiga, och försvarslösa kattungen som redan var märkt av sitt korta men svåra liv. Det svåraste, det var nog att acceptera situationen, att det inte fanns någon människa att ställa till svars. Vi kunde utläsa av omgivningen, smutsen, glassplittret och bråten som låg överallt att de som bebott stugan stod utanför samhället. Narkomaner, alkoholister, helt inkapslade i sin egen misär där frälsningen var medel för att fly från smärtan. Och mitt i allt detta, ligger en värnlös liten kattunge med brutna framben. Mamman cirklade oroligt omkring oss, vågade inte riktigt gå fram, men inte heller springa undan och överge det kattliv som hon hade fött till den här brutala världen. Stugan låg ensligt. De människor som bebodde stugan ägde den inte, utan hade brutit sig in genom att krossa fönsterrutorna. Ingen vet om katten funnits där från början eller om den hade sökt sig dit. Det var nu en ”knarkarkatt” och hennes avkomma skulle inte överleva. Lördag eftermiddag fick vi det akuta samtalet från Elinor som arbetar inom socialförvaltningen. Hon hade precis fått kännedom om katterna genom sitt arbete "på fältet".

Man är aldrig förberedd på en sådan syn. Den söta men otroligt smutsiga ungen som låg i en ölkartong omgiven av glassplitter. De violblå ögonen som vittnade om sådan smärta. Och när man försiktigt lyfte upp den därifrån upp i en ren frottehandduk, de små benen som pekade åt fel håll och det öppna infekterade såret i halsen. Kattungen var halvdöd, men den levde fortfarande. Den pep. Hjärtskärande sökande små pip som mest hördes som små väsningar. Och så den oroliga mamman som cirklade runt omkring oss, tunn och lika smutsig hon, men med äkta oro för sitt barn.

Stugan låg vackert belägen med gröna fält med vita hundkex, det var en sådan enorm kontrast till den syn som mötte oss när vi kom tillräckligt nära för att uppfatta stanken.

När vi hastigt åkte därifrån pratade vi inte så mycket, men vi förstod att det var försent att göra någonting för den lilla kattbebisen som vickade på sitt lilla huvud och hade så ont.

Kattmamman fick sitta bredvid. Hon var apatisk, trött, mager, de klara ögonen var det enda som gav den hopsjunkna lilla kroppen liv. Grå päls med matta gula ögon.

Väl inne på vår jourtid lördag kväll hos veterinären fick kattungen somna ifrån sina smärtor.

Söndag kväll när jag skriver den här texten har vi förlorat båda katterna. Kattmamman som vi döpte till Madicken hade tyvärr FIP, en virussjukdom.

Trots att de här två tragiska kattliven inte är någon upplyftande läsning vill jag ändå dela med mig. Lördag kväll och hela söndagen ägnades till Madicken och hennes unge. Tyvärr förgäves.

Ibland kommer hjälpen försent. Man vill - men kan inte. Det är tack vare engagerade människor i samhället vi ändå kan försöka. Nästa samtal kommer att ringas i tid, nästa lilla smutsiga kattunge kan gå att rädda. Men det är svårt att ställas inför små arma liv som oförskyllt får leva i sin ägares misär. Två "knarkarkatter" dog i helgen. Den ena med brutna ben och sår i halsen och den andra med en virussjukdom. De dog så i onödan. Och en liten bit av mig dog genom att tillsammans med Elinor få följa dessa katter till den sista sprutan. Ibland räcker man inte till, och man känner vanmakt.