Text: Christine Leijd

Jag såg en av dem idag igen. Plötsligt stod den bara där framför mig. En svart hanhund, blandras i storlek av en schäfer men med vit bringa och vita tassar. Halsen var bar och ingen matte eller husse fanns inom synhåll. Jag gick i Stockholm city med mina egna två hundar bredvid mig när denna lösspringande unghund kom framspringandes som från ingenstans. Hunden var inte det minsta intresserad av mig först, utan sökte fyrbenta sällskap, så jag lät dem bekanta sig lite med varandra, nosa och svansa medan min blick granskade de omgivande människorna. Ingen tycktes sakna en hund. 

Det var en unghund, en alltför mager sådan, och blicken var likgiltig och tom, avslocknad utan gnista. Han såg inte helt ovårdad ut, men heller inte välvårdad i pälsen, men gav ett övergivet intryck, som om han var ensam i världen. Självständig, tvungen att ta vara på sig själv och lita på sina instinkter. En lite trotsig attityd, som en vilsen tonåring som blivit utkastad hemifrån och hamnat i fel cirklar. 

En prövande tass lades retsamt på min hanhunds rygg, testandes, provocerandes. ”Du går ned, nej”, sade jag i bestämd men vänlig ton åt inkräktaren. Halvhjärtat lydde han kommandot, och mötte min blick för första gången. 

”Jaha, har ni en människa med er, så besvärligt”, tycktes han väsa genom mungipan till hundarna. Han såg ut att vara van vid förmaningar och lydde motvilligt och utan energi, utan fogade sig bara för min vilja samtidigt som jag fick en avvaktande och lurig blick. Det skulle ha kunnat vara en fin pigg unghund, han hade under andra omständigheter kunnat vuxit upp till något helt annat än det han nu var. Nu en säkerligen oregistrerad blandrashund, köpt för en billig penning och värd ännu mindre. 

Min hand rörde sig mot fickan. "Godis", sade jag frågande, vänd mot de tre hundarna. Min blick gled över folkmassan på nytt. Ingen tycktes reflektera över denna ensling till byracka som saknade både halsband och tatuering. Mina två satte sig blixtsnabbt som tända ljus vid anblicken av de väntande frolicbitarna. Den svarta stora vargen stod lite avvaktande när min knutna hand öppnades, redo att ta till flykten. Med lugn jollrande röst erbjöd jag även den flyktiga besökaren att smaka. I turordning sköttes godisutdelningen. 

För varje smakbit kom nykomlingen närmre och närmre, och desto närmre jag kom honom, desto mer beklämd blev jag. På de sköra hundöronen var det små upphöjda svullnader och en rosa missfärgning av intorkat blod. Sakta strök jag honom över ryggen, och kände revbenen, som täcktes av den långa dammiga pälsen. Han varken uppskattade eller misstyckte till beröringen, han accepterade det stilla, utan en svansviftning. Han var någons förrymda egendom, och var uppenbarligen inte van vid att ta emot ömhet. 

Unghunden var en typisk blandrashund, produkten av snabba pengar och en osund miljö. En nomad, en vandringshund, lite mer avstängd för varje osäkert hem. Kontrasten mellan denna ömkliga byracka som levde ett lika osäkert leverne som sin ägare, och mina två bortskämda hundar gjorde mig ledsen. Min hanhunds korta päls glimmade blåsvart i solskenet och han utstrålade självförtroende och välmående. Min lilla tik såg ut som en prinsessa, för dagen iförd ett nytt broderat halsband. 

Skillnaden mellan dessa hundliv var alltför markant. Det var inte den materiella skillnaden, utan den psykiska, känslomässiga. Unghunden som stod framför oss hade ingen trygghet, och inom mig såg jag hans liv gestalta sig, det utspelade sig snabbt som på en film. Hans leverne skulle förmodligen bli kort, och den dagen kunde komma då han slutgiltligt protesterade mot sin dagliga behandling, och han skulle bida sin tid tills han kunde gå emot sin ägare i ett svagt ögonblick. 

Han var född för att fly, och en dag skulle han få lämna det liv som ingen hund skulle behöva leva. Livet som fånge i missbruket. Han var som en fyrbent bomb, en skranglig parodi på den hund han kunde ha blivit, men nu inte var. Öronen spelade vaksamt och veks snabbt bakåt, ögonen fick en resignerad glimt. Han hade uppfattat något jag ännu inte sett. Hans husse var i antågande. Snabbt sänkte han huvudet och ögonen dansade oroligt, väntandes på slaget som inte kom. En omild skrovlig hand ryckte tag i nackskinnet och över halsen träddes missbrukets snara åter på, en halvrostig strypkedja över nacken och ett illa åtgånget läderkoppel. Missbrukarens ögon bevakade sin förrymda egendom, plattans statussymbol med smalnande ögon. 

Det tomma uttrycket i hundögonen återspeglades hos den påverkade blicken hos den som virat kopplet i tre varv runt handleden och med ryckiga steg släntrande emot Sergels torgs trappor. Det dammiga ekipaget satte sig på stentrapporna. Vårsolen gnistrade, men solstrålarnas sken nådde inte hundens nu likgiltiga ögon. Hans väntan var alltför lång. Han kunde inte befrias av lagens kraft, då Sverige tillåter djur att ha livstids fängelse i missbrukskretsar. Den svarta blandrashundens unga liv var redan dött. 

De förbigående citymänniskorna skyggade rutinmässigt med undvikande blickar. De gick förbi. Trots allt, det var ju ingen "vanlig" hund, det var en "knarkarhund", och de kan ju vara farliga tänkte någon enstaka som trots allt noterade mannen och hunden. I min tolkning var de förbipasserande människorna farligare än denna ömkliga skugga av en hund, för det var med deras tysta acceptans denna hund existerade och levde sitt bedrövliga liv. Inom promenadavstånd från Sveriges beslutande riksdag var detta ingen viktig fråga för dagen. Om frågan nånsin skulle beröras var det hurvida hunden var farlig eller inte farlig, och hur man med lagens kraft skulle kunna ta den då den användes som ett vapen i vissa kretsar. 

Få politiker har någonsin talat om att befria den eller andra hundar från sina ägare för djurens egen skull. Allt handlar om människans rättigheter. Människans kapital, marknadsekonomin. Inte vinner man väl väljarröster på misskötta djur, det är ingen aktuell fråga att engagera sig i. Varje valår väljs djuren bort. Och för varje tyst röst som ger sitt fortsatta medgivande till missförhållanden föds det en billig valp som lever sitt liv i misär med samhällets goda minne. De synliga bevisen på den bristande eller snarare obefintliga politiken kring stiftandet av djurskyddslagar bland vanliga husdjur i dagens Sverige, de ser vi alla varje dag på Stockholms gator och torg. 

Eller är det bara jag som ser dem?