Det finns perioder i livet som nästan definierar vilka vi är. Och så finns det perioder som formar vilka vi blir.
Under många år levde jag ett liv där hundar inte bara var ett intresse – de var en livsuppgift. Samtidigt som jag arbetade heltid bar jag också ansvaret för föreningen Hittehund. Det var ett arbete fyllt av mening, engagemang och ibland hjärtskärande beslut, men framför allt var det en tid som lärde mig mer om tillit, ansvar och relationer än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Det jag saknar mest idag är mötena.
Att få träffa hundar inför en omplacering och långsamt lära känna deras personlighet. Att se bortom det som varit och istället fokusera på vad som faktiskt är möjligt. Att med stor noggrannhet välja ut rätt hem – inte det snabbaste, utan det bästa. Och kanske det finaste av allt: uppföljningsresorna, när man möttes av en hund som landat. En hund som fått tillbaka sin trygghet. Det går nästan inte att beskriva känslan när man ser att allt blev rätt.
Föreningslivet visade mig också några av de vackraste sidorna hos människor. Värmen. Viljan att hjälpa. Förmågan att öppna både hjärta och hem för en individ som behövde en ny chans.
Men om jag ska vara ärlig finns det delar jag inte saknar.
De oändliga mejltrådarna. Telefonen som aldrig riktigt var tyst. Känslan av att alltid behöva vara tillgänglig, alltid behöva lösa nästa situation. Det var ett arbete som åt upp stora delar av min fritid och som till slut gjorde det svårt att återhämta sig. När engagemang övergår i ständig beredskap behöver man ibland stanna upp och fråga sig själv vad som är hållbart – inte bara för verksamheten, utan för livet.
Beslutet att inte fortsätta med omplaceringar var därför inte enkelt. Det tog tid att landa i det. För när något har varit en så stor del av ens identitet känns det nästan som att säga farväl till en version av sig själv.
Men livet handlar också om rörelse.
Om att våga erkänna när en era är över – och när en ny väntar.
Idag står jag inför nästa kapitel: starten av min webbutik. Och även om formen är ny, är grunden densamma. All kunskap jag fick med mig från hundvärlden lever vidare i varje beslut jag tar. Förståelsen för hundars behov. Respekten för relationen mellan hund och människa. Insikten om att kvalitet aldrig är en slump.
Det här är inte ett avsked från hundlivet. Snarare ett nytt sätt att vara en del av det.
På många sätt känns det som att cirkeln sluts – men också som att ringarna på vattnet fortsätter att sprida sig. Det arbete jag en gång började med Hittehund stannade inte där. Varje hund som fick ett nytt hem skapade i sin tur nya berättelser, nya band och nya liv.
Och kanske är det just så vi ska se på livets olika perioder.
Ingenting är bortkastat. Ingenting var “bara då”.
Allt vi gör bygger bron till nästa steg.
Så om du befinner dig i en förändring just nu, tvekar inför ett beslut eller håller på att släppa taget om något som en gång betydde allt — vet att det är okej. Vi får ha flera passioner under ett liv. Vi får byta riktning. Vi får utvecklas.
Det viktiga är inte att alltid stanna kvar.
Det viktiga är att ta med sig det som format oss — och låta det fortsätta leva, i en ny form.
Och någonstans vet jag att hundarna alltid kommer vara en del av min väg. Frågan är kanske inte om, utan hur.
För det som en gång satt spår i hjärtat… lämnar oss aldrig riktigt.
Christine
