den där dagen i köket då dina ögon mötte mina då tiden stannade inte för ett ögonblick kunde jag ana att från den stunden fanns det inget du och inget jag vi blev ett när vi inte var tillsammans var […]
den där dagen i köket då dina ögon mötte mina då tiden stannade inte för ett ögonblick kunde jag ana att från den stunden fanns det inget du och inget jag vi blev ett när vi inte var tillsammans var […]
Åh, vad jag känner igen mig i hennes berättelse! Min lilla älskade tös fick tyvärr somna in för tidigt i september förra året. Man blir halv! Men vi fick 3 och halvt härliga år tillsammans. Mycket jobb i början, men sedan växte vi ihop riktigt tajt, för det var bara vi 2. Och så småningom blir det en ny kamrat för promenader i skog och mark.
Jag läste just om Pärlan. Kände igen mig i berättelsen och läste och grät om vartannat. Jag tog hand en femårig wheaten terrier för snart nio år sedan. Han hade obegränsat med energi och dåvarande ägare klarade inte av honom. Med tiden blev vi oskiljbara och han utvecklades till en fantastisk hund. Han var med mig överallt och även på jobbet. De sista åren var det ”bara vi två”. I december förra året gick han vidare till hundarnas himmel, 13,5 år gammal.
Nu hoppas jag att det kommer en ”ny” hund in i mitt liv så småningom. Det är ingen brådska men som sagt, det fattas en hund i mitt liv.
Tårarna rinner nedför mina kinder, Pärlan har en stor plats i mitt hjärta. Ända sedan den dagen jag hämtade upp henne. hon var ben och skinn, långa klor, hudexem, och så mycket mer som var direkt resultat av vanvård. Men i Pärlans ögon fanns det ljus, ett ljus som glimrade och som sa att hon visste att vidrigheterna var över. Det tog ett tag att hitta en ny familj men när jag och pärlan träffat Åsa första gången så visste vi att nu är det slutletat, Här är familjen för evigt….
å så söt hund jag skulle vilja ha den där hunden den var bara så söt och gullig å jag vill bara ha den.