Hittehund´s Sparres omplacering!

Ibland behöver vi inte lägga ut alla hundar på hemsidan. Vissa hundar får nämligen en gräddfil rakt in i en ny familj. Vi har ibland familjer som väntar på rätt hund från Hittehund eller en tidigare hundägare vars hund gått bort, och som vi känner väl sedan innan.

När jaktspringern Sparres husse kontaktade oss i december 2014 skulle han flytta utomlands och kunde inte ta med sig Sparre till Filipinerna.

Vi hade Hans på vår väntelista efter en ny seniorhund då han förlorat Hittehund´s Hampus. Golden retrievern Hampus kom till Hans som seniorhund och hade somnat in, och efter en tid av sorg kände Hans åter igen att han ville välkomna en hund i sitt liv. Jag hade ju haft mångårig kontakt med Hans per mail under alla åren han haft Hampus, men det var första gången vi träffades då vi haft andra kontaktpersoner i Skåne. Jag hade ju träffat Sparre tillsammans med sin husse vid tre tillfällen innan för att lära känna honom inför hans omplacering, vår hundpsykolog Carina Persson hade träffat Sparre med, och fjärde gången vi sågs var det för att träffa Hans tillsammans.
Under utredningen av Sparres behov var vi till Carina Persson och en av våra lokala kontaktpersoner från Östergötland, Charlotte fick vara figurant på film, som jag kunde skicka till Hans innan resan till Stockholm:

Fina Sparre, filmen vi aldrig lade upp på hemsidan. (Med sin tidigare husse)

I februari när Sparre bott hos Hans några veckor åkte vår lokala kontaktperson Peter hem till Hans för ett uppföljningsbesök. Han var även med vid omplaceringen av Hans första hund ifrån Hittehund för många år sedan. Peter skickade en video efter besöket:

Hans har skickat en så fin berättelse om den tid de hittils har haft tillsammans. Den kommer här nedan:

” TILLSAMMANS MED SPARRE HAR MAN ALDRIG TRÅKIGT!”

Så sade hans ex-husse till mig den dagen vi möttes för drygt ett år sedan när jag skulle få träffa Sparre och se om ”tycke uppstod” mellan oss!

Jag hade några månader tidigare kontaktat Hittehund om möjligheten att åter få en seniorhund från dem, sedan gamle, fine  Hampus lämnat mig för några år sedan. Jag tänkte mig en lugn hund som sällskap på mina promenader och i soffan framför TV-n, oss seniorer emellan.

Så en dag ringde Christine och berättade att Sparre, en snäll 8-årig springer spaniel, behövde  ett nytt hem eftersom hans husse skulle flytta utomlands, och jag blev naturligtvis intresserad. Efter flera kontakter mellan Christine, Sparre och ex-husse, möte mellan mig och Peter, Hittehunds lokala representant här, och många mail var det klart att jag skulle få träffa Sparre. Vid det här laget visste jag att jag skulle få möta en livlig och charmig kille och inte den lugne farbrorn jag tänkt mig från början.

En dag i januari tog jag tåget upp till Stockholm, det kändes spännande och om allt föll väl ut skulle jag dagen efter ha Sparre med mig hem till stugan i Oretorp. Som av en händelse heter den lilla badsjön här intill ”Sparrsjön” och bara det gjorde att det kändes som om han skulle komma hem.

Jag träffade Christine i Stockholm och vi for ut till  Lidingö där vi skulle möta husse med Sparre vid ett grönområde och kunna umgås med lek och bus men också lite allvar, typ FOT, SITT och  LIGG. Mötet gick bra och efter några timmar skiljdes vi, och Sparre följde med mig! Han verkade inte ledsen för det, och redan då hade jag fäst mig vid hans glada svans. Han var ju van att leva  ensam med bara husse innan också, så just detta blev ingen ändring när han kom till mig, flocken blev lika stor eller  rättare sagt liten, som innan.

Omställning blev det såklart att  bo in sig hos mig, i skogsbrynet på landet norr om Hässleholm där det fanns mycket nytt och intressant som skulle utforskas. Det är spännande att få en seniorhund i familjen, man kan ju inte säkert veta vilka egenskaper och vanor han har med sig. Men det har gått jättebra!

Så fort jag sätter mig på sängkanten på morgonen, hämtar han mina sockor! Först den ena och när den är på plats, levereras nästa. Eller, när han känner att det drar ihop sig till att vi ska gå ut tillsammans,  då hämtar han mina skor! Att bära hem morgontidningen från postlådan, som finns cirka 100 meter bort gillar han också, då ser han mycket stolt ut och den glada svansen viftar för fullt.

Vi har en ganska stor inhägnad tomt, med lite gräsmatta och en damm men mest naturtomt och  med skogen runt knutarna. Att söka gömda Frolic i trädgården är en favorit som ska gå i repris varje dag. Sen händer det ju ibland att han träffar på vilda smådjur inne på sitt revir. Igelkottar gillar han inte, har försökt att putta på dem en gång, men det gör han inte om, nöjer sig nu med att stormskälla!

Paddor hör inte heller till favoriterna, och en natt när vi var ute för sista kisset innan läggdags, fick han en minnesbeta. Han kom plötsligt fram till mig med fradga runt munnen och flåsande andning, och jag gick med honom för att försöka se vad han råkat ut för, och paddan satt lugnt kvar vid husväggen. Jag ringde Djursjukhuset i Helsingborg (tack och lov finns det nattjour!!) och fick lugnande besked.

” Det kommer att gå över, men skölj ur munnen på honom, avvakta sedan någon timme och troligen kommer han att kräkas och sedan lugna ner sig.” Mycket riktigt, efter cirka en halvtimme kräktes han (dock ingen padda i spyan), efter ytterligare en stund gick han till sin bädd och snart sov han lugnt. Veterinären berättade att om paddor känner sig hotade utsöndrar de ett giftämne. Paddan såg jag igen natten därpå, och då åkte den ner i en hink och ut i skogen och sen har vi inte sett till den.

Mullvadar har vi också, och det kan verkligen fånga Sparres intresse. Jordhögarna vill han såklart hjälpa husse att jämna ut, tack tack. Men ibland står han också blickstilla med örat vänt nedåt marken och plötsligt går jaktinstinkten igång och han ska gräva sig ner till inkräktaren. Aldrig har han lyckats få upp någon, men vem vet, nästa gång kanske………..  Sen är det ju inte lika roligt att när  man jobbat så hårt och duktigt, händer det att husse väntar med en skål för tasstvätt, innan man får komma in och ta igen sig i soffan!  Hå hå ja ja, livet är en strid!

Jag vet inte om han redan i Stockholm visste vad soffa, macka och fika betydde, men nu vet han det! Förstår det till och med på bredaste skånska!!

Sparre är mycket tillgiven men självständig och nyfiken på vad livet kan erbjuda. Lös tar han ganska yviga svängar men har stenkoll på var jag är och kommer alltid  (nåja, nästan) meddetsamma om jag kallar in honom. Det är en fröjd att se honom forsa fram i skogsbackarna, ibland ser man bara den vita svansspetsen skymta mellan träden och ibland syns han inte alls! Så, plötsligt prasslar det bland fjolårslöven på marken och han kommer rusande mot mig, en glad lycklig kille! Ingen som träffar honom kan tro att han blir 10 år i juli. Kopplad använder jag oftast ett långt rullkoppel och då vill han gå i täten med viftande, glad svans. Om stigen delar sig, stannar han, söker min blick för att kolla upp var husse tycker vi ska gå och sniffa  idag!

På natten sover han i sin BIA-bädd bredvid min säng. Det brukar bli runt midnatt vi lägger oss, och sen väcker han mig vid 4-tiden och vill gå ut och lätta på trycket. Efter en minut är han tillbaka vid dörren och vill in och snart hörs hans mysiga snusande igen, och fram till cirka klockan 8 sover han gott. Att vi en period hade ”vintertid” brydde han sig inte om. Då visade klockan bara på 7 när unge herrn väckte mig, pigg och utsövd och om jag då ville ligga och dra mig lite till, slog han för det mesta dövörat till och kom med  mina sockor:  Seså. upp och hoppa husse, vi måste gå ner till sjön och kolla vad som hänt där sen i går!!

Stort TACK till Hittehund, jag är, som nog framgår av den här lilla berättelsen, väldigt glad för Sparre och hoppas vi får några  bra år tillsammans. Fotona visar honom vid några olika tillfällen under hans första år som skåning.

Och visst hade ex-husse rätt:    Tillsammans med Sparre har man aldrig tråkigt!

Många hälsningar från Sparre och hans husse Hans.